För två år sedan gick min farmor bort. 71 år gammal blev hon bara. Hon fick cancer som de såg ut att hon skulle överleva. En dag på jobb fick jag ett fruktansvärt samtal att om jag ville träffa farmor så skulle jag göra de så snarast som möjligt.
Bara nån timme senare ringde min pappa och saknar du måste komma nu. Allt fick så snabbt och jag han. Inte med. Exet hämtade upp mig och vi hämtade sonen som jag fick ta med dit. Sonen ville inte alls gå in i rummet förminska farmor låg men gick glatt
in i alla andras. De var som han kände. Exet gick ut med honom och lekte. Min pappa var där och satt vid hennes sida. Han hade inte ätit och sovit. När jag kom så sa han att han går och handlar mat nu när jag kom. Jag kände inte alls igen min
farmor. Så tunn och svag hon såg ut att vara. Man märkte att hon inte var där och läkarna gav henne bara morfin. Hon skrev efter någon hela tiden och jag tror inte att hon kände att jag var där. Jag fick en liten blick av henne och medans min pappa handlade
mat så sa jag förväl och höll henne i handen medans mina tårar föll längst min kind.
Min farmor har alltid varit min klippa. Hon har både varit mormor och farmor till oss. Tagit hand om oss, lagat underbar mat rill oss och funnits där bär man behövde henne. Jag kunde prata timmar i telefon med min farmor.
2009 dig min faster och min farmors hjärta dig. Hon hade svårt att leva efter de. Sllt var mörkt och tråkigt och jobbigt. De var till och med så att jag började undvika att prata med henne då jag sjäkv inte mådde så bra. Jag försökte inbringa
mig med positivitet och de gav inte min farmor mig de senaste åren för hennes hjärta var sönder. Jag vet inte skälv om jag hade överlevt om jag hade förlorat ett barn men samtidigt så tänker jag att de måste man. Jag har juh fler barn och de hade
hon med. En massa barn barn och till i h med barn barns barn. Mina barn.
Min farmor var duktig på att laga mat, sy och hitta på presenter till barnen. Hon var så kreativ och duktig att måla med. När hon dog så förstod jag inte att hon var borta. De var inte förrän 1 år senare när min farfar dog. Som jag förstod att hon var
borta och min sörjeprocess kunde börja.
På min farfars begravning var det kallt, blåsigt och regnigt. När vi skulle säga förväl så lyser solen in genom fönstret. Kanske en minut. Jag tror verkligen att både farmor och farfar var med oss. Under denna tuffa, känslomässiga dag då jag
insåg att farmor var med död och att jag aldrig skulle få se, prata eller krama Om dem
Kommentera