Delar ni samma känsla som mig att man aldrig känner sig nöjd med sin roll som mamma? Att man känner att varje barn får lika mycket uppmärksamhet? I början av en termin så är det föräldrarmöte, klass förälder, rutiner för läxor, aktiviteter, leka med kompisar. Hur ska vi balansera allt detta utan att gå in i väggen? Klappar vi oss någon gång på axeln och säger att man är en bra mamma? Och att man gör det bästa man kan utifrån sina förutsättningar? Att skaffa barn innebär att du skriver på ett livslångt kontrakt där du ska sätta deras behov och liv före ditt egna. Blir man då en egoistisk förälder genom att man prioriterar in sitt mående och träning i det redan fullspäckade schemat? Nästan varje dag tänker jag att de borde finnas fler timmar på dygnet. Jag känner aldrig att jag hinner med altt som jag ska hinna med? Jag tänker så här att en välmående förälder som prioriterar sig själv är bättre än en stressad förälder som går in i väggen. Tyvärr händer de allt för ofta att vi som mammor går in i väggen. Har vi för stora krav på oss själva? att man bygger upp en fasad utåt. Allt ska vara så himla perfekt och att visa när de inte är det skulle vara en svaghet. Att man är en sämre mamma För att man ibland "misslyckas". Igår pratade jag med en kompis om mitt senaste blogginlägg om rutiner och struktur. Hon sa "Jessica vet du att du är en bra mamma"? "Jag tror inte du hör det tillräckligt ofta" och det fick mig att skriva detta inlägg. Är vi för dåliga att berömma oss som föräldrar?
Ge kärlek och glöm inte berömma er själva
Puss & kram
Kommentera