När man skaffar barn så förbinder man sig med dem hela livet. De finns inget jag och jag vill detta. Barnet kommer i första hand och man ska ägna hela sitt liv att stötta, älska i g vägleda sina barn. Man ska vara den som skapar rutiner, man ska vara
den som ser till att dem är trygga och älskade samt se till att de blir skötta. Hur kan man då bara blunda och inte se till att sina barn får de bästa.
Jag är ensamstående mamma till tre barn och barnens pappa och jag var ihop 12 år. Under de 12 åren så mådde jag inte bra. Han är kontrollerande, kränkande och jag skötte det mesta. Nu tänker säkert varför jag skaffade fler barn och stannade. Jag hoppades
på en förändring och jag inser att jag var hjärntvättad. Jag har alltid kunnat säga ifrån när jag tycker något är fel och när jag har pratat med honom så har jag pratat med en iskall vägg. Jag väljer nu att skriva om detta offentligt. Detta har inte
varit ett lätt beslut men de är mitt. Jag är trött på att dölja saker som han har gjort och som han beter sig.
Nu vill jag att han ska ha sonen på halvtid då speciellt vår ena dottern behöver mer tid. För att ge henne mer tid är ett alternativ att han har sin son på halvtid. Vad gör han? Skiter i och svara mig. Vi har pratat löst om detta innan men nu vill jag
verkligen att han ska ha efter semestern är över och skolorna börjar.
Jag känner mig så ledsen och besviken. Mest för mina barn. Jag baktalar aldrig deras pappa framför dem och de älskar honom men nog är nog. Hur ska jag förklara för dottern att han inte vill hjälpa till så hon kan få mer stöd. Jag jobbar heltid för att
få ihop det ekonomiskt. Tro mig hade jag kunnat hade jag jobbat mindre.
Jag lovade mig själv att aldrig falla en ända tår till gör honom men nu gråter jag för barnen
Kommentera